Mattias Alkberg firar 30 år som artist – med ny turné, ny film (som visas på turnén) och en ny bok (som han tar med på turnén)

I bandet The Bear Quartet, i olika andra konstellationer och som soloartist har Mattias Alkberg gett ut 30 album på lika många år. Han har också hunnit ge ut en rad diktsamlingar och gjort tusentals spelningar.

Hösten 2022 kommer det här att firas. Under namnet ”Renässanstönt” blir det en turné med kvällar i två akter. Först visas Martin Åhlins nya film ”Jag speglar mig”, om och med Mattias Alkberg. Senare samma kväll blir det konsert. Premiären äger rum på Stora Teatern samtidigt som Bokmässan i Göteborg där Alkberg är aktuell med en ny bok. 

Filmvisningarna innan konserten görs i samarbete med Iris Film AB och Filmpool Nord AB och med stöd från Kulturrådet.

re·­näss·­ans|­männ·­iska substantiv ~n människor • person som tycks ha kunskaper om det mesta

tönt substantiv ~en ~ar • ⟨vard.⟩ fjantig person

(SAOL)

Den här hösten är det 30 år sedan första skivan med mitt gamla band The Bear Quartet kom. Det är exakt, typ på dagen, lika länge sedan min första diktsamling släpptes med det buller och bång som är så typiskt för svenska debutdiktsamlingar. Och denna höst släpper jag en till, min nionde. Och hela tiden gör jag skivor, två kom under pandemin t ex, och och nu dessutom en film. Om mig själv, typ.

Men, 30 år. Jag tänker försöka ge detta jubileum noll procent uppmärksamhet och jag kommer misslyckas kapitalt. Inte bara för att jag nu skriver om det, det räcker med att jag tänkt tanken faktiskt. Men jag svär på mitt liv att jag inte tänker spela Penny Century från början till slut. Vad nu mitt liv är värt. För andra än mig själv. Livet överhuvudtaget, vad är det att hänga i julgranen.

När jag tänker på det, spontant, vad töntigt det är att göra olika saker och tro att det betyder nåt.

Men de flesta är väl i någon mening renässansmänniskor. I spegeln åtminstone. Alla kan ju flera grejer och vi tror vi är rätt så bra på dem också, i alla fall så länge ingen annan frågar för mycket. Och då kan vi väl få tro det. Och nog är de flesta ena riktiga töntar med. Snälla och besserwissriga. Det gör väl inte så mycket. Men nog om andra, det här handlar ju om mig. Som vanligt, som de jag är rädd för skulle ha sagt.

Ett sätt att få bukt med den här renässanstönten i sig själv är kanske att dela upp sig på olika personer. Som de flesta nog gör. Inför din mamma är du en person, inför din chef är du en annan. Men båda bestämmer över dig. Men när jag skriver dikter är jag poet och när jag spelar rock är jag… Johnny Thunders. Nä, Iggy. Nä, Kathleen Hanna. Nä.

Men jag menar, ingen går väl runt och är likadan hela tiden. Det är väl de med riktigt förjävliga diagnoser i såna fall; psykopater och narcissister. Människor utan empati och inlevelseförmåga. Och det gör ju inte dem nåt heller.

Det är ju minst lika töntigt att tycka en renässansmänniska är töntigt som att verkligen tycka det. Och är det inte töntigt att överhuvudtaget slänga sig med det ordet: renässansmänniska? Jag menar, om man verkligen tänker på det är det ju omöjligt att vinna. Om man tycker att livet är en tävling är det, pga döden som motståndare, omöjligt att vinna. Och om man inte tycker det är det också omöjligt. För då finns det ju ingen vinst, och sålunda inget att förlora heller.

Så, vad denna kväll handlar om är detta: kör hårt. Kör din rock rätt in i himlen, eller rätt ner i det andra om du är lagd åt det hållet. Sprid ditt evangelium, din vildhavre, dina ord och dina toner som piss på en skogsbrand. En dag tar allt slut, och varje dag är en dag närmare. Rocken är död och snart du med.

Vänligen,

Mattias Alkberg