|
|
 |
|
|
|
|
|
|
Mikael Wiehe & Jacques Werup
Sommaren 1970 gjordes första försöket.
Jacques Werup startade en orkester som han med poetens rätt döpte till Spridda skurar och där han i tidens anda ville förena poesi och musik. Orkestern bestod, förutom Jacques Werup själv, av många personer ur den blivande malmöitiska musikeliten: Lars Erik Brossner, Rolf Sersamoch Bengt-Göran Bjernhager, trummorna sköttes av Per-Ove Kellgren, elgitarren av Peter Clemmedson och sångaren hette Björn Afzelius.
Repetitionerna i ABF:s lokaler bakom Paraply Mårten vid S:t Petri kyrka i Malmö gick inte så bra som Jacques Werup hade haft rätt att förvänta sig. Medlemmarnas ungdom, starka personligheter och skilda musikaliska ideal var inte lätta att förena och Jacques Werup själv var ju trots allt framför allt poet och inte kapellmästare.
Räddningen stod att finna hos en ung jazzmusiker i Malmö som förutom musikalisk talang och multiinstrumentell begåvning var känd för att vara en kapellmästare med mycket hårda nypor, en man som kunna hålla sina musiker i Herrans tukt och förmaning, en sorts musikens despotiske envåldshärskare. Mikael Wiehe tillkallades, inte som musiker, men väl som repetitionsledare.
Mikael Wiehe tillgrep alla de erfarenheter han skaffat sig som kapellmästare i tidigare orkestrar som Blunck’s Lucky Seven och Moccers: musikalisk kollegialitet, vänlig uppmuntran, ilskna åthutningar, hemläxor, hot om uppsägning och fysiskt våld.
Ingenting hjälpte. Kaoset snarare förvärrades. Per-Ove övade trumsolo, Peter plankade Jimi Hendrix Star Spangled Banner på gitarren, Jacques ömsom deklamerade poesi och försökte få tenorsaxen att låta som Archie Shepp, Björn stod och rökte på trappan utanför och Rolf Sersam portionerade till allmän glädje ut olika spritsorter från sin portfölj som han döpt till Filialen (underförstått till Systembolaget).
Efter tre veckors inferno gav Mikael Wiehe upp och han, Peter Clemmedson och Björn Afzelius drog sig tillbaka till träningslokalens kök där de förenades i trestämmig körsång på Crosby, Stills & Nash’s Suit Judy Blue Eyes.
Spridda skurar las ner. Ur askan uppstod Hoola Bandoola Band och Jacques Werups nästa och betydligt mera framgångsrika projekt, orkestern Storm.
Nu, trettioåtta år senare, gör Jacques Werup och Mikael Wiehe ett nytt försök att i en gemensam grupp (arbetsnamn förslagsvis Wiehe & Werup), och under förhoppningsvis något mer disciplinerade former, försöka förena musik och poesi. Medmusikanter är Mikael Wiehes långvarige samarbetspartner, pianisten Christer Karlsson och cellisten Karin Sandén Berg.
Jacques Werup kommer, förutom att framföra egna dikter, med och utan musikakompanjemang, att sjunga sånger av Mikael Wiehe och Michael Saxell, samt – naturligtvis – spela saxofon och klarinett.
Mikael Wiehe kommer förutom att sjunga sånger och spela gitarr och saxofon, att framföra tonsättningar av Jacques Werups dikter och egna prosatexter.
Publiken kommer att få uppleva välkända klassiker men också en hel del nyskrivet. Allt i ett försök att skildra tiden – och dess gång – genom två olika temperament.
Denna unika kombination av poesi och musik, gammalt och nytt, kvinna och män, högt och lågt, sorg och glädje, tragedi och komik, kunde upplevas på Victoriateatern i Malmö den 17 – 19 och 24 – 26 januari samt på Ystad teater den 20 och 23 januari 2008.
Planerna är att göra en fortsättning på detta under hösten 2008!
Foto: Adam Haglund
|
|
|
|
|
|
|
|
